Alexander André kommer snart med en bok på Natur och Kultur om den antika litteraturens överlevnad. I sitt föredrag gjorde han några nedslag i boken.   Han började med att framhålla att vi princip aldrig läser de antika texterna i deras ursprungliga lydelse. Vi läser kopior av kopior av kopior  av handskriftstexter. Till exempel är den bästa Homeroshandskriften vi känner till i dag från 900-talets Konstantinopel.

Under antiken var det framför allt i biblioteket i Alexandria som papyrusrullarna, den tidens textmaterial, samlades. Där utvecklades ett filologiskt arbete för att fastställa den ”korrekta” versionen av grekiska klassiker, främst av dem Homeros som hade en nästan religiös status. Det finns en myt att stora delar av det antika litteraturarvet försvann när Alexandriabiblioteket stacks i brand, antingen av Caesars trupper 48 f. Kr. eller av kristna fundamentalister på 300-talet eller av kalifen Omar på 600-talet. Men sanningen är nog, sade Alexander, att biblioteket förstörde sig själv. En papyrusrulle håller i ungefär 100 år. Ska texten bevaras måste man alltså göra nya kopior, och det försummades under århundradenas gång allt eftersom biblioteket sakta förföll.

I sen tid har man gjort fynd av mirakulöst bevarade papyrusrullar. I Herculaneum hittade man redan på 1770-talet ett av antikens största privatbibliotek med 1800 rullar. Men så fort man försökte rulla upp dem föll de sönder fullständigt. Först på 2000-talet har man med hjälp av partikelaccelerator och AI lyckats tyda innehållet i en del av dem (utan att rulla upp dem). Det visar sig då att biblioteket till stor del rymmer texter med anknytning till epikureisk filosofi. I våras kunde vi för första gången på ett par tusen år läsa om Platons sista timmar i livet, i en papyrusrulle från Herculaneum.

I Oxyrynchos i Egypten, kulturellt centrum på 300-talet e.Kr, kunde de brittiska arkeologerna Grenfell och Hunt i början av 1900-talet gräva fram närmare 2300 papyrusfragment i gamla sophögar. Just nu är de särskilt aktuella i Sverige med boken Sophögen i Oxyrhynchos och pjäsen Sophögen på Orionteatern. Kändast är nog de Sapfofragment man hittade,med avgörande betydelse för vår kunskap om hennes diktning.

Under 300-talet e. Kr. börjar papyrusrullarna ersättas av pergament, som har längre hållbarhet och som också gör det lättare att bevara en text som en bok, inte som rulle. Exempelvis tidiga kristna föredrog pergamentsböcker framför papyrusrullar, eftersom det var lättare att slå fram och tillbaka i dem, stoppa in bokmärken på viktiga ställen etc. Från Alexandria transporterades många texter på papyrus till Konstantinopel, den lärda världens centrum efterVästroms fall, och där kopierades de till pergament.  Dessa pergamenthandskrifter har räddat åtskillig antik litteratur åt eftervärlden, särskilt grekiskspråkig.

Som exempel nämnde Alexander Arkimedes skrift Om metoden. Man känner till att det har funnits en A-, B- och C-handskrift. A och B är helt försvunna.  C ska ha funnits i Jerusalem på 1200-talet där en munk skrapade bort så mycket han kunde av Arkimedes text för att använda pergamentet till religiösa texter. Sen försvinner C-handskriften men dyker upp igen på 1800-talet. Menförst på 2000-talet har teknikutvecklingen kommit så långt att man kunnat ta fram Arkimedes text under den kristna texten.

Ett annat exempel är Catullus,  vars lättillgängliga kärleksdikter lästs av de flesta som haft latin på gymnasiet (trots den erotiska frispråkigheten). Han levde 84–54 f. Kr. och föll så småningom i glömska. Men från Verona, Catullus födelsestad, har vi 966 en uppgift om att en biskop läst hans poesi. På 1200-talet uppger en skrivare i Verona att han hämtat Catullus från Frankrike och gjort honom tillgänglig. Den äldsta handskriften med Catullus lyrik, som vi hartillgång till i dag, är från 1300-talet. Och det är uppenbart att Catullus måste ha skrivit mycket mer än de 116 dikter av mycket olika slag som vi i dagkänner till.

Idag, slutade Alexander, är nog inte faran för de antika författarna att deras texter bara ska försvinna. De finns tryckta i goda utgåvor i tiotusentals exemplar. Nej, faran är snarare, sade han, acedia, liknöjdheten:  att ingen bryr sig om dem.

I frågorna efter föredraget från de drygt fyrtio mötesdeltagarna diskuterades bland annat arabernas och islams betydelse för att föra vidare det antika arvet. Grekiska texter i Konstantinopel (som alltså från början kan ha kommit från Alexandria) översattes till syriska och arabiska och förmedlades öster ut. Med islams expansion kom de sedan till Spanien i slutet av första årtusendet e. Kr. Men de var filosofiska och vetenskapliga, inte litterära.

Alexander fick också frågan vilka av de evigt försvunna texterna han mest av allt önskade återupptäckta i en gammal papyrusrulle. Han nämnde bland annat två dramer om Medea, av Ovidius respektiva Lucanos – och tusentals Sapfodikter.

Olle Josephson

‍