Håkan Forsell forskar om hur det abstrakta begreppet urbanitethar förändrar sig, i Sverige och Europa. Han har därför intresserat sig förstadsdelar som Vesterbro i Köpenhamn, Prenzlauer Berg i Berlin eller Žižkov i Prag. Han jämför dom med Söder i sin bok Söder - drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (2025). Alla fyra stadsdelarna delar fem egenskaper:

-         Dom är – eller snarare har varit – fysiskt svårtillgängliga. Söder med sin stora förkastningsbrant mot norr var länge bergigt, brant och backigt. (Över huvud taget är hela Stockholm med sin belägenhet i ett knaggligt skärgårdslandskap en synnerligen olämplig plats för stadsbygge, sa Håkan.)

-         Dom är förhållandevis stora.

-         Dom är inga nya stadsdelar utan har inslag av äldre bebyggelse, från 1500-, 1600- eller 1700-tal.

-         Dom har rykten om sig att vara centrum för folklig kultur. Man ska inte tala om arbetarkultur, sa Håkan, för på Söder har det alltid funnits ett tydligt skikt av småborgerlighet som butiksägare, hantverkare med flera.

-         Dom har sedan 1990-talet blivit gentrifierade.Gentrifiering är ett vagt begrepp, men man kan tänka sig två kriterier:återinvestering i redan byggda miljöer och bortträngning av den gamla befolkningen.

Det första skedet i det moderna Söders historia är alltså öppnandet alldeles i början av 1900-talet. Man spränger bort delar av Katarinabergen för att dra fram Katarinavägen. Man jämnar ut och breddarHornsgatan – Hornsgatspuckeln blir kvar som en påminnelse om den gamla backigheten. Och man bygger hyreskaserner. Samtidigt finns redan nu en rörelseför att bevara det gamla. Sekelskiftets nationalromantiska Sverige hade ju sinne för folklig historia. Den enskilda person som gör mest för att rädda detgamla Söder är Anna Lindhagen, mest känd för att ha grundat koloniträdgårdsrörelsen i Sverige. (Läs gärna Suzanne Lindhagens biografi från2025!) Redan 1913 motionerar hon i stadsfullmäktige om att Åsöbergen och Skinnarviksberget ska bli kulturreservat; det blev (delvis) verklighet först 1954.

Inflyttningen är självklart stor till detta nya Söder. Dom nya invånarna kommer från alla håll. Söder blir Stockholms absolut mest mångkulturella stadsdel: italienare, centraleuropeiska katoliker (Katolskaförsamlingen har sin kyrka på Söder), fattiga judar från Östeuropa, romer och andra är synliga i stadsbilden. Redan nu skrivs det i tidningarna om Söder som en stadsdel med särskild karaktär. Journalisterna som skrev bodde sällan påSöder utan norr Slussen och hade nog en tendens att exotifiera.

Byggandet fortsätter och expanderar kraftigt efter första världskriget, när väl efterkrigskrisen är övervunnen i början av 1920-talet. Av allt bostadsbyggande i Stockholm 1929 var femtio procent förlagt till Söder. Nufinns också kooperationen med HSB och SKB bland byggherrarna. HSB bygger sitt första hus i funkisstil i hörnet Klippgatan-Skånegatan. I dom nya husen byggs så gott som uteslutande en- och tvårummare. Det fanns ingen efterfrågan på annat, men det kommer att bli ett problem fram mot 1960-talet.

Sitt högsta befolkningsantal hittills når Söder 1942. Då har stadsdelen 148 000 invånare, att jämföra med ca 80 000 på 1970-talet och ungefär 125 000 i dag. Söder blir så stort att ledande socialdemokratiska kommunpolitiker på 1930-talet förordade en ny stadsbildning. Södermalm med ”kolonierna” Enskede och Brännkyrka skulle avskiljas frånStockholm och bilda en egen stad. Efter andra världskriget, när dom moderna förorterna byggs söder om Söder, blir det helt tyst om dessa planer.

Tre stora trafikprojekt förändrar också Söder under mellankrigstidenoch gör det än mer tillgängligt. Västerbron från 1937 som gör slut på den avsidesbelägenheten för kvarteren kring Hornstull; den modernistiska Slussenkarusellenfrån 1930 (Corbusier gratulerade!); Söderleden där man rev hänsynslöst i kvarteren nära Mariakyrkan – det var priset för att hålla Götgatan orörd.

Från och med 1950-talet åldras Söder ganska snabbt. Det var den sista av Stockholms stadsdelar som moderniserades, och där en modern (dvs.efterkrigstida) stadsplanering ersatte en äldre ”planmosaik”. Man byggde till och med miljonprogramsområden, särskilt väster om Zinkensdamm, som Drakenbergsområdet.

Samtidigt är bevaranderörelsen stark. Dom gamla kåkarna på Skinnarviks- och Åsöbergen köps upp av staden, renoveras och är tänkta att hyras ut till kulturarbetare som kan ställa sig i en särskild ”kulturbostadskö”. Arrangemanget upphör 1969 när det visar sig att stadsplanerare och stadsingenjörer har kommit först i kulturkön och till dom upprustade stugorna. (”Vi hade som bekant ingen korruption på den tiden”, sa Håkan ironiskt, ”men det hette att somliga var ’djupt insyltade’.”) Ett offentligt samtal om hur vi ska planera städer uppstår dock först på allvar med Almstriden 1971 och ockupationen av Mullvaden på 1970-talet. Vid samma tid har det blivit för dyrt att riva och bygga nytt, så man övergår till renoveringar; 1974–84 saneras omkring 3 000 fastigheter i Stockholms innerstad; moderna badrum och kök sätts in, smålägenheter slås samman. Dom privata fastighetsägarna fick subventioner till saneringarna på villkor att dom var noga med bevarandet, också av detaljer, och att lägenheterna blev tillgängliga via den allmänna bostadskön.

Förändringarna innebär att man kan tala om en ”generation rivningskontrakt”, dvs. lägenheter som hyrs ut på billiga rivningskontrakt i väntan på rivning eller oftare renovering. In i dessa lägenheter flyttar ungdomar och invandrare. Eftersom samtidigt en mängd småbutikslokaler stårinför ett generationsbyte, då innehavarna sedan 20- och 30-talets byggboomblivit för gamla, så skapas ett utrymme för en ny, dynamisk (ungdoms)kultur.

Det blir ett förstadium till gentrifieringen. Ett annat äratt priserna på bostadsrätter släpps fria 1969. Dessförinnan var dom bestämdatill en ganska låg summa (kanske ca 10 000 kr) av bostadsrättsföreningen. Men det är först på 1980-talet, med nya lånemöjligheter, som bostadsrättsrevolutionen kommer – och ännu mer efter allmännyttans utförsäljningar på 90- och 00-talet. På 1980-talet är också byggandet av Södra stationsområdet ett stort projekt som förändrar befolkningssammansättningen.

Gradvis skapas så de förutsättningar som leder fram till det Södermalm vi känner i dag. Men det är alltså först kring 2010 som man kan se att den mytiska bilden av Söder är allmänt etablerad, föreställningen om en stadsdel befolkad välbetalda kulturskapare (var nu såna kan finnas?) och mediefolk som tar sig fram på sina elsparkcyklar mellan veganrestaurangerna. Det är klart att det inte stämmer. Man glömmer till exempel att allmännyttans fortfarande står för en stor del av bostadsbeståndetpå Söder. Men Håkan Forsell talade om att Söder blivit en metonym, en benämning som egentligen står för något annat. I det här fallet är det en särskild livsstil, den som får tidskriften Vogue att 2013 utnämna Söder till ”Europas tredje coolaste stadsdel”.

Vi var närmare 40 mötesdeltagare som kände igen oss så väl, samtidigt som vi lärde oss mycket nytt och såg dom stora linjerna i en över 100-årigstadsdelshistoria. Urbanisering, folkrörelser, folkhemmets planeringsekonomi, rekordår, alternativrörelser, marknadfiering – allt har bidragit till att skapa det Södermalm vi ser idag.  Och en del av oss grubblade  över om nya stadsdelarstod på tur att få en liknande symbolstatus. Håkan Forsell antydde något omBagarmossen.

Olle Josephson, som råkar bo i Bagarmossen

‍