Cecilia, som är professor i italienska vid Stockholmsuniversitet, började sitt föredrag med den gängse bilden av en kulturförmedlare:en man med hög kulturell status. Tänk Anders Österling, i 23 år sekreterare iSvenska Akademien och förmedlare av bland annat italiensk litteratur. Ellertänk Artur Lundkvist, också akademiledamot och förmedlare av latinamerikansklitteratur.

Men under 1900-talet kunde också en annan sort bryta sigfram: kvinnor med en mycket marginell position i det litterära etablissemanget,men med stora kunskaper om det land de vistades i, med stor flit och godskrivförmåga (och kanske också med en beredskap att klara av blygsam ekonomisk ersättning). Cecilia berättade om tre som hon mötte i sin forskning om hur italiensk litteratur kommit till Sverige: Ellen Lundberg-Nyblom (1869–1933), Gunhild Berg (1888–196) och Martha Larsson (1908–1993).

De var sinsemellan ganska olika, till bakgrund och arbetssätt. Ellen Lundberg-Nyblom var enda dotter i en högkulturell professorsfamilj i Uppsala. Hon hade tidigt lärt sig många språk, uppmuntrats att skriva poesi och måla, och hade ett gott kulturellt självförtroende. Ändå förväntades hon inte så mycket mer än gifta sig. Det gjorde hon också, år 1893 med den sjutton år äldre skulptören Theodor Lundberg, som för svärföräldrarna försäkrade att han skulle ”främja utvecklingen av hennes rika natur, för hon kan och skall bli något stort i sig själv”. Som småbarnsföräldrar flyttade paret till Florens, sedan hem till Stockholm där Nyström blivit professor vid Konstakademien, därefter åter till Rom 1920 tills Theodor dog 1925. Från Florens och ännu mer från Rom skrev hon till svenska tidningar och tidskrifter, framförallt Idun (en veckotidning främst för borgerlighetens kvinnor), Veckojournalen (för borgerligheten i allmänhet) och Ord och Bild. Ellen försökte länge göra sig gällande som lyriker och romanförfattare, dock utan större genomslag. Flera av hennes tidskriftsbidrag är egna dikter och berättelser, men honpublicerade också essäer om italiensk kultur, samlade i boken Bland italienare, 1907. Och hon översatte, både skönlitteratur och sakprosa. Störst framgång hade översättningarna av två italienska renässanskonstnärers verk, Giorgio Vasaris Berömda renässanskonstnärers liv från 1550, och Benvenuto Cellinis liv skildrat av honom själv (1558–62). Ännu större lycka gjorde hennes memoarer, Från Fyrisån till Capris klippor, 1931, och Från Norrström till Arno, 1932.

Ellen ägnade sig alltså knappast åt dagspressjournalistik. Det gjorde däremot Gunhild Berg, som skrev från Rom, främst för Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning, från 1920 fram till sin död. Från början hade denna överläkardotter från Gävle tänkt sig en karriär som litteraturvetare vid svenska universitet. Hon disputerade 1916 som första kvinna i litteraturhistoria i Uppsala på avhandlingen Litterär kritik i Sverige under1600–1700-talen. Under avhandlingsarbetet fångades hon av den originella konstfilosofen Carl August Ehrensvärd (1745–1800) som rest i Italien. Hon begavsig dit och blev fast – delvis därför att hon insåg att en akademisk karriär i Sverige var omöjlig med det mycket begränsade antalet tjänster. Gunhild Bergh var i första hand journalist. Förutom i Handelstidningen skrev hon, liksom Ellen Lundberg,i Idun, Veckojournalen och Ord och Bild, men också i BLM (Bonnierls Litterära Magasin) och i Fogelstadsgruppens tidskrift Tidevarvet. Hon upplevde hela Mussolinis uppgång och fall, men rapporterade bara sakligt och återhållet om honom, vilket kunde vara farligt nog. Hon följde Mussolinis Abessinienkrig som inbäddad journalist, men skrev då mycket litet om italienska krigsframgångar utan beskrev i stället land och befolkning. Av privatbrev framgår att hon var antifascist. Vid några tillfällen tvingades hon gå under jorden. Men Gunhild Berg författade också boken Modern italiensk litteratur, 1930, den första översikten på svenska av italiensk samtidslitteratur, med presentationerav bland annat D’Annunzio, Pirandello och Grazia Deledda (Nobelpristagare 1926). Därtill skrev hon två kapitel i en bok om Sverige riktad till en italiensk läsekrets 1945 – hon var alltså kulturförmedlare också åt omvänt håll.

Martha Larsson var också journalist, men även uppskattad lyriker, med debut 1944 och en säker plats i den svenska fyrtiotalismen. Hon kom till Paris under sent 1920-tal, började medarbeta i Svenska Dagbladet 1933, och var från 1947 till 1971 denna tidnings fasta korrespondent i Rom – därefter hade hon frilanskontrakt. Till skillnad från sina två föregångare hade hon alltså en fast anställning. Hon var synnerligen produktiv och beräknas ha skrivit ungefär 2500 artiklar från Italien (dvs. närmare 100 om året) och 150 understreckare. Hon skrev om allt möjligt, också det som inte intresserade henne: inrikespolitik, handelsavtal, industrier. Hjärtat hade hon hos italiensk litteratur, som ofta introducerades i understreckare; tidigt skrev hon om författare som Pasolini och Dario Fo långt innan de blev kända i Sverige. Hon översatte också italiensk lyrik och utnyttjades flera gånger av Svenska Akademien för sakkunnigutlåtanden om italienska Nobelpriskandidater.

Det finns, menade Cecilia Schwartz, några gemensamma egenskaper hos dessa kulturförmedlare – och även andra kvinnor av samma sort – som skiljer dem från männen. De hade goda språkkunskaper; kvinnor ur borgerligheten under tidigt 1900-tal lärde sig ofta mer språk än männen. (Martha Larsson kom dock från ett lantbrukarhem). De var mångsysslare, som kunde verka i ett slags kulturernas mellanrum som männen inte lagt beslag på, och var tidiga med att presentera författare som tidigare var okända i Sverige. De kvinnliga kulturförmedlarna fick k oftast begränsat genomslag och är förbisedda av forskningen; man kan säga att de krattade manegen åt manliga högprestigeintroduktörer.

Cecilias föredrag hade dock mycket starkt genomslag hos de cirka 30 mötesdeltagarna, som efteråt ställde frågor om kulturförmedling, svenskars kärlek till Italien, Romkorrespondenter och kvinnliga journalister. Och den som inte kom på mötet kan läsa boken, nyss utgiven på Appell Förlag.

Olle Josephson

‍