Russkij mir betyder ’den ryska världen’. Mir kan också betyda ’fred’, men den betydelsen aktualiseras sällan. Russkij mir har under de senaste två årtiondena utvecklats till rysk statsideologi.

När Sovjetunionen föll samman tog man uttryckligen avstån från tanken på en statsbärande ideologi, som en reaktion mot det forna Sovjetväldet. ”Ingen ideologi får fastställas som statlig eller obligatorisk” heter det i Jeltsinkonstitutionens paragraf 2 från 1993. Så småningom uppstod dock ett behov att hitta en samlande rysk idé. Man tillsatte olika kommissioneroch utredningar som skulle utmejsla ett nationellt idéarv. (Det påminde faktiskt en smula om den svenska kulturkanonutredningen, sade Per-Arne.)

Försöken misslyckades till en början. Författare och satiriker skämtade om dem. ”Skriv en rysk idé till mig, på fem sidor”, heter det i Viktor Pelevins satiriska roman Generation P från 1997. Men efter hand började tankar ta form om en gemenskap mellan alla ryssar – oavsett var i världen de befann sig – grundad på språk och kultur. ”Den ryska världen är ett nätverk av små och stora samhällen som tänker på ryska och talar ryska” hettev det. Utifrån sett kunde det till en början uppfattas som ett sedvanligt sätt att sprida intresse för ett land och dess kultur, ungefär som Goetheinstitutet propagerar och förmedlar tysk kultur eller Institut francais den franska kulturen. Men ganska snart utvecklades tänkandet i auktoritär riktning. Den ledande ideologen Alexej Gromyko (barnbarn till forna sovjetiska utrikesministern Andrej Gromyko) pekade ut sex kännetecken för Russkij mir: maktens sakralitet, paternalism, andlighet, messianism (dvs. Moskva som det tredje Rom), idealism och ödmjukhet. Från 2010 inrättades en särskild fond för Russkij mir.

Per-Arne menade att begreppet Russkilj mir i mycket är vad som inom diskursanalysen brukar kallas ”en flytande signifikant”, ett begrepp med mycket tänjbart innehåll. Men han listade ändå sju företeelser som han menade ingår: den ortodoxa kyrkan med gudstjänst på kyrkoslaviska (en fornslaviskvariant av ryska), det ryska språket, rysk kultur med bland annat författare som Pusjkin, Tolstoy, Dostojevskij och Solsjenitsyn (hur olika de än är inbördes), kärnfamiljen, patriotism, en allmän västfientlighet samt längtan tillbaka. Föremålet för denna längtan kan dock variera; det kan vara Tsarryssland,Sovjetstaten, livet på landet eller något annat.

Kyrkans roll är viktig. Redan Peter den store i början av 1700-talet avskaffade patriarkatet i Moskva, hädanefter skulle bara finnas biskopar. Under Sovjetunionens första 25 år förföljdes kyrkan. Men 1943, när Stalin behövde samla hela folket mot Hitlertyskland och också ville framstå i god dager hos sina amerikanska och brittiska allierade, återupprättades kyrkan, och man utsåg för första gången på över tvåhundra år en patriark.

Därmed återkom också begreppet ”det tredje Rom” som blivitallt viktigare i dag. Det kommer ursprungligen från 1500-talet och syftar på att på 400-talet föll det första Rom, på 1400-talet det andra Rom (Konstantinopel) så nu var  dags för ett tredje Rom – Moskva med överhöghet över den ortodoxa kyrkan över hela världen. Dessa idéer är besläktade med föreställningen om det eurasiska imperiet som förts fram av Alexandeb Dugin, Putins favoritfilosof. Från Dugin kommer också begreppet katechon,ursprungligen från Pauli brev i Nya Testamentet. Det avser en tillbakahållande kraft som räddar jorden från undergång. Dugin, liksom patriarken, menar att Rysslands roll i världen i dag är att stå för katechon.

En annan central tankefigur är det tusenåriga Rus, det ryska riket som en gång grundades i Kiev och som måste bestå och återupprättas. Till det hör dagens Ryssland, Belarus och Ukraina, lika väl som dessa länder religiöst anses ingåi Moskvas patriarkat. Den ende som inte bytte ut sina kartor efter 1989 var patriarkeni Moskva, sade Per-Arne.

Per-Arne Bodin höll alltså föredrag två gånger. Till det ordinarie tillfället den 13 april hade så många anmält sig att vi tvingades säga nej till ett tjugotal anmälda. Per-Arne lovade då att ställa upp en andra gång. Också den 28 april blev det fullsatt på Rigagatan med cirka 35 mötesdeltagare.

Mötet var Stockholms Humanistiska Förbunds sista evenemang för säsongen. När programmet för hösten är klart, förhoppningsvis i början av juni, lägger vi ut det på hemsidan,

Oller Josephson

‍