Huset på Urvädersgränd byggdes 1723 efter den stora Katarinabranden då omkring 500 gårdar på Södermalm förstördes. Det byggdes om 1764, och stod inför rivningshot på 1920-talet. Då upptäckte man att Bellman bott här. Sällskapet Par Bricole kunde för 37 000 kronor köpa huset 1938 och renovera varsamt så att 1700-talsprägeln framträdde tydligare. Sällskapet äger än i dag huset och har byggt till en stor ordenssal på baksidan.

Vi tar Bellman först. Han föddes i närheten 1740, på den Dauerska malmgården som låg alldeles intill Maria Magdalena kyrka. Där bodde han till 1763 då huset måste säljas, bland annat på grund av dom stora skulder CarlMichael dragit på sig. Sedan bodde han på olika ställen på Söder, som Högbergsgatan och hörnet Götgatan-Klevgränd, tills han 1770 flyttade in på Urvädersgrund. Han hade då äntligen, efter tio år som oavlönad kanslist, fått en ordinarie tjänst med lön i det kungliga kansliet och hade något stabilare ekonomi. Han delade ibland dom två rummen med sin bror Johan Arendt Bellman, som mestadels var till sjöss, men annars levde han ensam där. 1777 gifte han sig med den sjuttonår yngre Lovisa Grönlund och kom sedan att bo i Gamla stan eller på nedre Norrmalm till sin död 1795. I rummen på Urvädersgränd ska Bellman ha författat en stor del av Fredmans epistlar.

Så bostaden. Bellmans två rum ligger på vinden. Par Bricole har iordningställt dom med 1700-talsmöbler, och dom ger ett mycket autentiskt intryck. Man kommer upp till dom genom att gå uppför två branta stentrappor och en bit på en kallvind. Rummen är ganska små, båda ca 12–14 kvm, och har var sitt fönster på husets östgavel. Dom har trägolv, snedtak och målade väggar med en liten dekorativ list målad under taket. Varje rum har en kakelugn. Några hygienutrymmen finns inte – det låg väl ett dass på gården – inte heller någon garderob eller köksutrymme. Som många andra stockholmare intog säkert Bellman dom flesta av sina måltider på någon av stadens 700 krogar. Att det fanns en krog per 100 invånare i Stockholm kring 1770 berodde alltså inte bara på att stockholmarna söp mer än i dag – för det gjorde dom – utan också på att man måste gå till krogen för att få mat.

Bostadens storlek och standard är kanske representativ för vad man kan kalla det sena 1700-talets lägre medelklass i Stockholm. (Man kan alltså göra tankeexperimentet och jämföra med till exempel ett radhus i Vallentuna eller en trerummare vid Liljeholmen i dag.) Det går inte att säga att Bellman bodde fint, men han bodde inte heller särskilt dåligt.

Innan vi gick runt i rummen fick vi lyssna till ett gediget föredrag av Par Bricole-medlemmen Lars Fagerstedt om Bellman och 1700-taletsStockholm (varifrån ovanstående fakta hämtats). Sedan vi sett rummen visades också Par Bricoles märkliga ordenssal. 1700-talet var ju ordensväsendets tid med frimurarna som dom stora föregångarna. Idag kan ordensväsendet förefalla oss ganska besynnerligt, men på 1700-talet var ordnarna ett uttryck för tidiga demokratiska strävanden. I ordnarna möttes människor (dvs. män) från olika stånd, det inre livet fungerade förhållandevis demokratiskt, och upplysningsidéer om människors lika värde förespråkades. Den tidens överhet kunde frukta ordnarna som förrevolutionära. Och man kan påminna om att IOGT, den stora nykterhetsorganisationen som från och med slutet av 1800-talet var så viktig för demokratins genombrott i Sverige, faktiskt var en orden (International Order of Good Templars).

Men man kunde skoja med ordensväsendet redan på 1700-talet,vilket Bellman gör i sitt stora verk Bacchi orden. Och Par Bricole hörde knappast till dom politiskt farliga ordnarna. Det instiftades den 15 maj 1779 med Bellman som en av grundarna och med det uttryckliga syftet att vara till lust och glädje. Den franska frasen par bricole lär betyda ungefär ’lite av en slump’, ’i förbifarten’. I dag är Par Bricole tillsammans med Bellmanssällskapet väl den sammanslutning som främst vårdar Bellmanarvet. Bland annat har man Bellmans luta utställd i en monter. Vi tittade på den innan vi gick hem.  

Olle Josephson

‍