Hans Lepp menade att den grundläggande förklaringen till att Estland är en nation i dag är en stark nationalkänsla, som vuxit sig ännu starkare under många års förtryck. Det gjorde att uppgiften 1991 att skapa en ny självständig stat inte blev så svår. Det fanns också mycket att bygga på från den nationella rörelsen under 1800-talet och tiden som självständig stat 1918–1940. Att sopa undan resterna av det sovjetiska maskineriet blev därför inte så komplicerad.

Detta stora perspektiv förenade Hans med ett familjeperspektiv. Hela hans familj – på fädernet – hade flytt från Estland. Först flydde hans far hösten 1943 då Nazityskland hade ockuperat Estland i drygt två år, efter den sovjetiska ockupationen 1940–1941. Sedan flydde hans farbror i september 1944,tvångsrekryterad pilot till den estnisk-tyska armén; han vände planet och landade på Gotland. (Om denna historia finns en hel bok, Örnen har landat,av Lars Westman.) Sedan tog sig hans faster över med en av de sista båtarna i november 1944 när Röda armén var på väg att kasta ut tyskarna – det lilla fartyget var överlastat av flyktingar, höll på att förlisa i höststormen, men kunde efter fem dagar lotsas in till Dalarö där det sjönk. Kvar blev hans farmor, omöjlig att nå till 1954–55 då tövädret efter Stalins död lättade en smula på den hermetiska slutenheten och möjliggjorde korrespondens. På märkliga vägar lyckades henne barn få över henne till Sverige 1959. Det hör till historien att alla tre flyende syskon trodde att Sverigevistelsen skulle bli högst tillfällig. När kriget var över skulle britterna aldrig tillåta att Sovjet tog full kontroll över Estland. De skulle återvända till ett fritt land, tänkte de. Men stormaktsuppgörelser håller sig inte alltid till folkrätten, inte heller 1945…  

Det estniska nationsbygget kan alltså sägas börja i 1800-talet, men esterna har bott där dom bor sedan urminnes tider. På 1100- och 1200-talet var dom intekristna och en källa till oro i Östersjön med räder mot andra länder. I så kallade korståg på 1100- och 1200-talet kristnades dom och kom att lyda delvis underDanmark men så småningom helt under Tyska orden. Tysk riddaradel lade under sig mycket stora delar av marken och höll den estniska bondebefolkningen i starkt förtryck. Under den så kallade svensktiden 1561–1710 förbättrades villkoren något. Det svenska väldet inrättade en del skolor och grundade universitetet i Dorpat (Tartu) 1632 – det blir tysk- (och latin-) språkigt; estniska talades av folket på landet och hade inte något standardiserat skriftspråk (den första bibelöversättningen kom 1739). Förhållandena hårdnade igen under tsarväldet,med den tyska godsägaradelns mer eller mindre uttryckliga gillande. Under1800-talet lättar förtrycket successivt; livegenskapen försvinner i sort sett 1818, och under århundradets andra hälft uppstår en stark nationell rörelse i opposition mot ryska tsarväldet.  Den är starkt kulturellt präglad med folkmusik och folkkonst, det estniska språket som samlande symbol m.m., dvs. en del av den nationalromantik och de nationella självständighetssträvanden som finns i hela Europa vid denna tid. Fram mot sekelskiftet 1900 börjar esterna också flytta in till städerna i en begynnande industrialisering.1914 kan man tala om en estnisk revolution, riktad mot Ryssland och godsägaradeln. 1000 storgods exproprieras och förvandlas till 40 000 småbruk som delas ut till de ester som deltagit i befrielsearmén.

1918 blir Estland en självständig, demokratisk republik. Även om det ledade skiktet ester på många sätt är välförberedda, behöver mycket byggas upp, och många svenskar bidrar i detta uppbygge. Till universitetet i Tartu rekryteras till exempel flera svenska professorer: rättspsykiatrikernAndreas Bjerre, konsthistorikern Helge Kjellin, latinisten Johan Bergman, arkeologen Birger Nerman. Konsthistorikern Sten Karling var professor i Tartu 1933–40 och skrev en estnisk konsthistoria som fortfarande är ett standardverk.

Det fanns ju också sedan medeltiden svensktalande bosättningar i Estland. Fyra minoriteter tillförsäkrades 1918 särskilda rättigheter och har så än i dag: ryssar, tyskar, svenskar och judar. Hans nämnde särskilt Estlandssvenskarna på Runö som fram till 1920-talet utvecklade en specifik svensk skärgårdsbondekultur med många ålderdomliga drag.

Detta och åtskilligt mer berättade Hans för drygt 30 mötesdeltagare, illustrerat med fascinerande fotografier, ibland från det egna familjealbumet. Ännu mer står naturligtvis i hans bok från 2022, Drömmen omEstland. Hans hade bara med sig fem exemplar av den och dom gick åt mycketsnabbt; han lovade komma tillbaka till vårt nästa möte den 5 februari med fler böcker.