Yvonne Lindqvist är professor i översättningsvetenskap vidStockholms universitet, och hennes forskning har ofta en inriktning mot översättningssociologi. Inledningsvis berättade Yvonne att sådan forskning, lite förenklat, kan handla om tre saker: 1) översättarens sociologi – vad haröversättarna för samhällsställning, hur bygger dom upp en yrkesroll osv? (ISverige har detta skett i huvudsak först efter andra världskriget.) 2)översättandets sociologi – man följer alla faser i översättandet, samarbete mellan översättare och med förlag m.m. 3) översättningarnas sociologi – flödet av översättningar mellan olika språk- och kulturområden. Exempelvis kan manvisa att 71 procent av all svensk översatt skönlitteratur kommer från den engelskspråkiga kultursfären.

Yvonnes föredrag rörde sig främst inom det tredje området och handlade om den karibiska litteraturen. Hon ringade in vad man kan kalla det svenska översättningslandskapet för engelskspråkig karibisk litteratur.  Hon hade kunnat lokalisera 129 skönlitterära författare från Karibien dom senaste årtiondena, dvs. länder somKuba, Jamaica, Haiti, Trinidad. Av dom hade 13 översatts till svenska med sammanlagt 51 romaner under dom senaste 40 åren. Dom mest representerade staterna är i tur och ordning Trinidad Tobago, Jamaica och Guyana. Att TrinidadTobago toppar listan beror på att Nobelpristagaren V.S. Naipaul är därifrån.  Dom mest översatta författarna är Naipaul (16 verk), Jamaica Kincaid (9), Caryl Phillips(9) och Rosa Guy (9).

För att ett karibiskt författarskap ska översättas tillsvenska måste det, med en översättningssociologisk term, konsekreras. Det betyder att det ska ges status och hög prestige, inte bara genom goda recensioner och stor läsekrets, utan också genom priser och utmärkelser, representation i antologier, allmänt högt anseende. För de karibiska författarna gäller dessutom att dom måste konsekreras två gånger innan dom kan nå Sverige. Först ska det ske på hemmaplan, och sedan genom publicering, uppmärksamhet, belöningar och hög prestige i engelsk översättning, framför allt i New Yorks litterära värld.

Enligt Yvonne kan man på detta sätt peka ut några centrum som världslitteratur måste passera igenom innan det blir dags för översättningtill svenska. I den franskspråkiga världen, frankofonin, är det Paris, i den engelskspråkiga London eller New York, och i den spanskspråkiga Madrid, Barcelona, Mexico City och/eller Buenos Aires. Den franskspråkigt orienterade litteraturen kan alltså sägas vara den mest centraliserade.

När så ett dubbelt välsignat författarskap äntligen kan släppas igenom det brittiska och amerikanska filtret till svenska översättningar, kan det å andra sidan gå ganska fort. Yvonne exemplifierade med Caryl Phillips, från den lilla ön St Kitts, fastän tidigt bosatt i England. Hans romaner kunde så småningom komma ut i svensk översättning samma år som dom publicerades på engelska.

Översättarna till svenska har ofta en svår uppgift. Romanerna uppvisar ofta stor språkblandning mellan till exempel franska, spanska och kreolspråk. Om exempelvis språket i grunden är fransk kreol är det obegripligt också för franska läsare (i Frankrike).

Hur ska översättaren återge denna språkblandning? Yvonne avslutade med att visa en del exempel. En möjlighet är att återge folkspråket med en väldig mängd talspråksmarkörer vad gäller ordformer och ordföljd (de’regna’, hon såg’n, ja inte hinna nu). Det tyckte Yvonne inte så bra om – intrycket blir överlastat och konstlat. En annan väg är att behålla en hel del uttryck på t.ex. spanska för att markera språkblandningen. Den ickespanskkunniga läsaren begriper då inte allt, men kan ändå få en uppfattning om den språkliga kulturen. En tredje möjlighet är att behålla en del uttryck på originalspråk och ange översättning i noter eller ordlistor, något som förlagen inte är så förtjusta i, enligt Yvonne. Varje språk och varje tid har sina konventioner för att återge speciell talspråklighet och andra avvikelser,menade hon.

I den efterföljande diskussionen tog några av dom drygt tjugo mötesdeltagarna upp frågor om svensk översättningskultur i allmänhet. Yvonne kunde visa siffror på att dom nordiska länderna utmärker sig i internationella jämförelser genom att producera ovanligt många skönlitterära översättningar, i förhållande till invånarantalet. Det beror inte minst på det stöd som finns för inomnordiska översättningar. Översatta verk från finska, danska och norska är vanligast i Sverige i dag efter engelskan, och dom är en viktig del av en skandinavisk översättningskultur, väl värd att slå vakt om.

Olle Josephson

‍